Föreningen NYMUS

Välkommen till vårt konsert i samarbete med Länsmuseet. Fri entré!
”Det dolda”

Länsmuseet Västernorrland kl. 14.00 lördagen 3 mars, 2007

Med
Weberkvartetten
Ronnie Weber, violin I
Ellinor Weber, violin II
Patrik Elfversson Eriksson, viola
Anna Jonshult, cello

Richard Danielpour (*1956)
Stråkkvartett nr 4 (Apparitions) (2000)
I. Rodolfo’s Dream
II. Katrina and the Children
III. Swan Song
IV. Last Tango at Teatro Colon
V. Johnnie Brown

Dmitri Shostakovich (1906-1975)
Stråkkvartett nr 3 i F-Dur op.73 (1946)
I. Allegretto
II. Moderato con moto
III. Allegro non troppo
IV. Adagio
V. Moderato

Richard Danielpours programtext:
I. ”Rodolfo’s Dröm” är min fortsättning på Puccinis La Bohème. I den här satsen drömmer den längtande Rodolfo om sin älskade Mimi som återvänder till honom från andra sidan graven och gör tecken åt honom att förena sig med henne.
II. I ”Katrina och barnen” håller järnvägsmagnaten Spencer Trasks fru en påkostad fest i deras herrgård Yaddo, belägen i Saratoga Springs, New York. Katrina Trask förlorade vart och ett av sina barn, det ena efter det andra, i den stora difteriepidemin runt förra sekelskiftet. I den här satsen är hela familjen återförenad bortom tidens tand i den gamla herrgården. Kvällen blir till en spökbal, då gäster från över 100 år sedan visar sig för att delta i återföreningen. (Yaddo gjordes om till en fristad för artister av familjen Trask och drivs som sådan idag.)
III. ”Svansång” kretsar kring en personlig händelse i mitt liv. Min mormor dog i juli 2000 vid 88 års ålder. Hennes make hade gått bort tre år före henne. Under hennes sista år i livet drabbades hon av Parkinsons såväl som en form av akut artrit och hade blivit till stor del stum. Flera dagar före sin död började min mormor plötsligt att tala igen, och sade att hennes make stod i rummet och väntade på henne. På kvällen då hon dog sjöng hon Persiska sånger för sin käre bortgångne. Hennes nära kände att de kunde höra endast den ena sidan av en ändlös kärleksduett.
IV. ”Sista tangon på Teatro Colón” framkallar den berömda teatern i Buenos Aires, ansedd av många att vara ett av de finaste operahusen på det västra halvklotet. Efter andra världskriget och in på 1950-talet anlände många flyktingar från Europa, däribland överlevande från Judiska Förintelsen och nazister som flydde kollapsen av Tredje Riket. Det blev en extremt spänd publik vid påkostade föreställningar - judar till vänster och nazister till höger – alla samlade i en gemensam kärlek för musiken, och alla tvingade att uppträda artigt, åtminstone offentligt. Teatro Colón var också känd som mötesplats. Det fanns en rad privata loger på första våningen, där man kunde se ut, men ingen kunde se in och lägga märke till de förbjudna passionerna. Och så samlades de två grupperna - en förenad av passion och den andra höljd i förbittring, och likväl förenad i kärleken till operan. Ett vanligt uttryck bland Buenos Aires invånare har i många år varit ”När Teatro är mörk och stängd fortsätter sjudande passioner från gamla tiders publik sin egen sorts dans - för evigt”.
V. Det här är den märkligaste berättelsen av alla. ”Johnnie Brown” var den berömda Florida-arkitekten Addison Mizners sällskapsapa. Åren efter första världskriget var mycket av Palm Beach ritat av arkitekten. Fastän Mizner var populär och mycket efterfrågad, föredrog han apans sällskap. När Johnnie Brown dog lät Mizner begrava honom vid den prominenta Worth Avenue med en gravsten med texten ”Johnnie Brown – Den Mänskliga Apan”. Även om arkitekten levde i många år berättas det att han aldrig blev den samme efter att hans älskade följeslagare hade dött. Den här satsen utforskar det abstrakta förhållandet mellan människa och djur, och ställer den uråldriga frågan ”Vem är egentligen herre, människan eller apan”?Shostakovichs 3: e stråkkvartett är ett epos över det ryska folkets traumatiska upplevelser under andra världskriget. Den hade ursprungliga programmatiska titlar som han senare drog tillbaka:
I. “Bekymmerslös omedvetenhet om den kommande omstörtningen”
II. “Yttringar av oro och antecipation”
III. ”Krigets krafter släpps lös”
IV. “Till minne av de döda”
V. ”Den eviga frågan – Varför? Och för vad?””Människor som levde under Shostakovich’s epok hade inget behov av att gräva i arkiven eller att förundras över bevisen på förtryck och avrättningar och mord. Allt finns där i hans musik. Följande de bästa traditionerna i rysk konst, ledde den mörka och fula sidan av terror, förtryck och lidande oss slutligen till det tragiska förhärligandet i femte symfonins final, och till den mystiska förvandlingen till evigt ljus och försoning i den tredje kvartetten.”
Fyodor Druzhinin, violast i Beethovenkvartetten (som uruppförde 3: e stråkkvartetten.)

Weberkvartetten
Ronnie Weber, violin I
Ellinor Weber, violin II
Patrik Elfversson Eriksson, viola
Anna Jonshult, cello

Richard Danielpour (*1956)
Stråkkvartett nr 4 (Apparitions) (2000)
I. Rodolfo’s Dream
II. Katrina and the Children
III. Swan Song
IV. Last Tango at Teatro Colon
V. Johnnie Brown

Dmitri Shostakovich (1906-1975)
Stråkkvartett nr 3 i F-Dur op.73 (1946)
I. Allegretto
II. Moderato con moto
III. Allegro non troppo
IV. Adagio
V. Moderato
Richard Danielpours programtext:
I. ”Rodolfo’s Dröm” är min fortsättning på Puccinis La Bohème. I den här satsen drömmer den längtande Rodolfo om sin älskade Mimi som återvänder till honom från andra sidan graven och gör tecken åt honom att förena sig med henne.
II. I ”Katrina och barnen” håller järnvägsmagnaten Spencer Trasks fru en påkostad fest i deras herrgård Yaddo, belägen i Saratoga Springs, New York. Katrina Trask förlorade vart och ett av sina barn, det ena efter det andra, i den stora difteriepidemin runt förra sekelskiftet. I den här satsen är hela familjen återförenad bortom tidens tand i den gamla herrgården. Kvällen blir till en spökbal, då gäster från över 100 år sedan visar sig för att delta i återföreningen. (Yaddo gjordes om till en fristad för artister av familjen Trask och drivs som sådan idag.)
III. ”Svansång” kretsar kring en personlig händelse i mitt liv. Min mormor dog i juli 2000 vid 88 års ålder. Hennes make hade gått bort tre år före henne. Under hennes sista år i livet drabbades hon av Parkinsons såväl som en form av akut artrit och hade blivit till stor del stum. Flera dagar före sin död började min mormor plötsligt att tala igen, och sade att hennes make stod i rummet och väntade på henne. På kvällen då hon dog sjöng hon Persiska sånger för sin käre bortgångne. Hennes nära kände att de kunde höra endast den ena sidan av en ändlös kärleksduett.
IV. ”Sista tangon på Teatro Colón” framkallar den berömda teatern i Buenos Aires, ansedd av många att vara ett av de finaste operahusen på det västra halvklotet. Efter andra världskriget och in på 1950-talet anlände många flyktingar från Europa, däribland överlevande från Judiska Förintelsen och nazister som flydde kollapsen av Tredje Riket. Det blev en extremt spänd publik vid påkostade föreställningar - judar till vänster och nazister till höger – alla samlade i en gemensam kärlek för musiken, och alla tvingade att uppträda artigt, åtminstone offentligt. Teatro Colón var också känd som mötesplats. Det fanns en rad privata loger på första våningen, där man kunde se ut, men ingen kunde se in och lägga märke till de förbjudna passionerna. Och så samlades de två grupperna - en förenad av passion och den andra höljd i förbittring, och likväl förenad i kärleken till operan. Ett vanligt uttryck bland Buenos Aires invånare har i många år varit ”När Teatro är mörk och stängd fortsätter sjudande passioner från gamla tiders publik sin egen sorts dans - för evigt”.
V. Det här är den märkligaste berättelsen av alla. ”Johnnie Brown” var den berömda Florida-arkitekten Addison Mizners sällskapsapa. Åren efter första världskriget var mycket av Palm Beach ritat av arkitekten. Fastän Mizner var populär och mycket efterfrågad, föredrog han apans sällskap. När Johnnie Brown dog lät Mizner begrava honom vid den prominenta Worth Avenue med en gravsten med texten ”Johnnie Brown – Den Mänskliga Apan”. Även om arkitekten levde i många år berättas det att han aldrig blev den samme efter att hans älskade följeslagare hade dött. Den här satsen utforskar det abstrakta förhållandet mellan människa och djur, och ställer den uråldriga frågan ”Vem är egentligen herre, människan eller apan”?Shostakovichs 3: e stråkkvartett är ett epos över det ryska folkets traumatiska upplevelser under andra världskriget. Den hade ursprungliga programmatiska titlar som han senare drog tillbaka:
I. “Bekymmerslös omedvetenhet om den kommande omstörtningen”
II. “Yttringar av oro och antecipation”
III. ”Krigets krafter släpps lös”
IV. “Till minne av de döda”
V. ”Den eviga frågan – Varför? Och för vad?””Människor som levde under Shostakovich’s epok hade inget behov av att gräva i arkiven eller att förundras över bevisen på förtryck och avrättningar och mord. Allt finns där i hans musik. Följande de bästa traditionerna i rysk konst, ledde den mörka och fula sidan av terror, förtryck och lidande oss slutligen till det tragiska förhärligandet i femte symfonins final, och till den mystiska förvandlingen till evigt ljus och försoning i den tredje kvartetten.”
Fyodor Druzhinin, violast i Beethovenkvartetten (som uruppförde 3: e stråkkvartetten.)

Weberkvartetten
Ronnie Weber, violin I
Ellinor Weber, violin II
Patrik Elfversson Eriksson, viola
Anna Jonshult, cello